s.9

Den matrilineära kulturen

Syftet med den här boken är att avtäcka uråldriga matrilineära samhällsstrukturer i delar av östra Medelhavsregionen, strukturer som överlagrats av senare tiders patriarkala erövrare. Den matrilineära kulturen räknar släktskapen på moderns sida, vilket skapar horisontala samhällsstrukturer jämfört med patriarkatets hierarkier. Alltså något helt annat än matriarkat, som enligt senaste forskning bara undantagsvis förekommit.

I ljuset av den nya kunskap vi fått genom senare tiders arkeologer och forskare, som blivit alltmer objektiva och fördomsfria, framstår t.ex. Evans tolkningar av fynden från utgrävningarna i Knossos på Kreta alltmer som en serie misstag som främst kan förklaras med Evans person och den viktorianska tid han levde i. Det kan därför tyckas märkligt, att begrepp som kung Minos palats på Kreta, som i själva verket är ett tempel, än i denna dag inte har omvärderats, trots att fresker, statyetter mm visar en till största delen kvinnlig symbolik.

​

s.10

Vidare skriver Joseph Campbell: ”Mot slutet av järnåldern (ca 1250 f.Kr. i Levanten) förändrades och omtolkades modersgudinnans gamla kosmologi och mytologi radikalt. Ja, den undertrycktes i stor utsträckning av de inträngande, patriarkala, krigiska stammar, vars traditioner vi får möta huvudsakligen i Gamla och Nya Testamentet och i de grekiska myterna. Två stora geografiska områden utgjorde ursprunget till dessa krigiska erövringsvågor. För semiterna de syrisk-arabiska öknarna, där de som nomadiserande herdar höll får och getter och senare kameler. Medan de hästburna erövrarna från de vidsträckta stäpperna i Ryssland och nordöstra Europa invaderade de grekiska områdena.” (Min översättning).

​

s.13

Solens besök hos Förvandlingarnas Moder

Det berättas också att Jóhonaaèí, Solen, sökte upp Förvandlingarnas Moder för att be henne flytta till ett hus i väster, där han kunde vila hos henne efter dagens hårda arbete.

’Vad är det för mening med det jag gör om jag ska vara ensam dag och natt?’ frågade han när hon vägrade. ’Vad är en man utan en kvinna? Eller en kvinna utan en man?’

Först svarade hon inte, men sedan ställde hon vissa villkor: ’Du har ju ett vackert hus i öster har jag hört. Just ett sådant som jag skulle vilja ha. Ett hus som flyter på skimrande vatten långt utanför kusten så att jordemänniskorna, när de en gång förökar sig, inte stör mig med sina gräl. Runt huset vill jag ha vitt och blått snäckskal, turkos, havsöra, täljsten, agat, röd sten och gagat, så att jag kan njuta av deras skönhet. Eftersom jag skulle leva där ensam utan min syster och mina söner behöver jag djur till sällskap. Ge mig älg, buffel, hjort, får, kanin och präriehund! Om du ger mig allt detta ska jag flytta med dig västerut!’

Det var vad Förvandlingarnas Moder sade till Solen och detta är vad han svarade: ’Vad menar du med att ställa krav på mig? Varför skulle jag skaffa allt detta åt dig?’

Den här gången var hon kvick att svara: ’Jag ska säga dig varför. Du är man och jag kvinna. Du tillhör himlen och jag jorden. Du är alltid densamme, strålande från din himmel. Men jag måste underkasta mig årstidernas växlingar. Du är ständigt i rörelse medan jag måste stanna på en plats. Kom ihåg att jag villigt lät dina strålar tränga in i min kropp. Med smärta födde jag din son till världen! Det var jag som såg till att han växte, det var jag som beskyddade honom från allt ont! Minns att det var jag som lärde honom att osjälviskt tjäna sitt folk, så att han sedan villigt bekämpade monstren!

Kom ihåg att hur olika vi än är, så är vår själ ett! Hur olika vi än är, så har vi samma värde och måste visa oss solidariska med varann! Om det inte råder harmoni mellan oss, så kommer det inte att råda harmoni i universum. Om en sådan harmoni ska bestå måste du ta mina krav på allvar! Mina behov är lika viktiga för mig som dina för dig! Mina infall räknas lika mycket som dina. Min trohet mot dig står mot din lojalitet mot mig! Mitt gensvar på dina behov speglar ditt svar på mina behov. Ingenting mer kommer från mig än det som kommer från dig! Och ingenting mindre!’

Detta var vad Förvandlingarnas Moder hade att säga till Solen på toppen av Giant Spruce Mountain.

Och vad svarade han? Ömt drog han henne till sig och nu lät hon honom omfamna sig. Allt hon bett om lovade han henne. Och hon i sin tur samtyckte till att flytta västerut till ett hus som flöt på skimrande vatten, en plats där de kunde leva i harmoni med varandra.”

( ”Långt-Liv-i-Lycka”, en bok om navaho-indianernas sandmålningar, sånger och myter av Gunilla Hultgren.)

​

Sandmålningar: ”Den vita själens land”, dvs Moder Jord och

”Natthimmel med huvud”, dvs Fader Himmel.

​

Taos pueblo i norra New Mexico.

​

s.17

Hopi betyder fred

När de första spanjorerna på 1600-talet e.Kr. närmade sig hopi-indianernas byar på Black Mesa, kalkstensklippor som skjuter upp över Arizonas ockrafärgade öknar på 2 300 meters höjd, ritade hopis medicinmän en linje av heligt majsmjöl för att stänga vägen. Spanjorerna ignorerade förstås totalt detta märkliga tecken liksom hälsningen, nakwách, som betyder broderskap. Då förstod hopi att detta inte var den vite broder som så många indianfolks myter berättade om. Det skulle inte dröja länge, förrän spanjorernas grymhet och förtryck ledde till de nitton fredliga pueblo-folkens samlade revolt. Som enda indianfolk lyckades de driva bort spanjorerna. Deras ideal är att försvara sig, men aldrig angripa.

Jag blev som många andra helt betagen av hopis folk och deras värld. Därför har jag valt att helt kort ta hopis traditionella kultur som den tydligaste prototypen för en matrilineär kultur och en talande motbild till patriarkatet.

Den fredliga aspekten äger ett nära samband med hopis matrilineära kultur. Hos hopi är modern symboliskt Moder Jord och äger därför allt jordiskt, hus och samtliga ägodelar. Balansen mellan manligt och kvinnligt i de matrilineära kulturerna skapar helt andra samhällsstrukturer, där beskyddande av allt liv står i centrum.

Kvinnans bror är traditionellt barnens auktoritet och uppfostrare, vilket med stor sannolikhet är en kvarleva från den tid då man inte visste något om faderskapet. Morbrodern, barnens auktoritet, kan alltså som gift bo i ett annat hushåll, medan fadern å sin sida ofta har ett lekfullt och mer avspänt förhållande till barnen. Vid en initiation i sjuårsåldern invigs pojkarna sedan till ett manligt liv, medan flickorna stannar kvar inom den kvinnliga sfären med dess särskilda initiationer.

När mannen gifter sig flyttar han hem till kvinnans hus, den ordning som kallas matrilokal. Skilsmässor har alltid varit relativt vanliga och innebär traditionellt att mannen flyttar tillbaka till sin klan och modershus igen, medan barnen stannar kvar. En ordning som skapar den trygghet som möjliggör en fri sexualitet, något som fortfarande var uppenbart när jag var där 1987.

​

s.31

Inanna, Himlens och Jordens Drottning

Myten

​

Vid kungens kön reste sig cedern.

Högt sköt plantor upp vid deras sida.

Hög växte säden vid deras sida.

Trädgårdar blommande i överflöd.

​

När jag kom hem från en resa till Egypten läste jag den över 4000-åriga sumeriska myten om kärleksgudinnan Inanna, som jag åtta år tidigare tolkat till svenska, med helt nya ögon. Jag såg symboler och sammanhang som uppenbarade en annan berättelse, den om ett pågående paradigmskifte från modersgudinnans kultur, en uråldrig matrilineär struktur, till ett begynnande patriarkat. Det kan stämma på ett ungefär (man vet ju inte exakt när myten nedtecknades, efter att ha levt under långa tider som muntlig tradition) med slutet av neoliticum, alltså ca 3000 − 2000 år f.Kr. Den tid då nomadiserande herdefolk så småningom besegrade de små jordbrukssamhällena i östra Medel­havsområdet.

​

...

​

Det första avsnittet, Huluppu-trädet, utgör en parallell till Genesis:

Under de första dagarna, under de allra första dagarna

Under de första nätterna, under de allra första nätterna

Under de första åren, under de allra första åren

​

...

​

När himlen hade avlägsnat sig från jorden

Och jorden hade skilts från himlen

Och människans namn hade bestämts …

Den första varelse som nu uppenbarar sig i skapelsens gryning är en kvinna, kärleksgudinnan Inanna. Hon finner trädet, som slitits upp med rötterna, i Eufrats vatten och drar upp det.

​

Jag skall föra detta träd till Uruk.

Jag skall plantera det i min heliga trädgård.

Inanna vårdade trädet, det växte sig stort och åren gick. Hon önskade sig en gengåva av trädet, en skinande tron, en skinande bädd. Men då bosatte sig vilda varelser i trädet: Lilith, den mörka jungfrun, avbildad med vingar och klor samt en fågel som där byggde sitt bo och en orm som inte lät sig blidkas.

Inanna har fört in det vilda trädet i odlingslandskapet; jordbruket som uppstod i dessa trakter under neoliticum har ett starkt samband med dyrkan av gudinnan, Moder Jord. Så kommer dessa vilda varelser och förstör Inannas verk, såsom alltid vildmarken hotat människans erövringar. Trädgården, ormen och trädet, ja även Lilith som är besläktad med Artemis – Jägarjungfrun som lever med de vilda djuren, Lady of the Beasts − symboliserar alla den gamla ordningen, gudinnans värld. Ändå väljer Inanna att be sina bröder om hjälp. Utu, Solguden, vill inte hjälpa henne, men Gilgamesh kommer till hennes hjälp.

Gilgamesh dödade ormen, som inte lät sig blidkas.

Anzu-fågeln flög med sina ungar till bergen.

Och Lilith förstörde sitt hem och flydde till vilda obebodda trakter.

Gilgamesh lossade då huluppu-trädets rötter;

Och stadens söner som följde honom

Högg av dess grenar.

​

Av trädets stam formade han en tron till sin heliga syster

Av trädets stam skar han ut en bädd åt Inanna.

Av trädets rötter skapade hon en pukku till sin broder.

Av trädets krona skapade hon en mikku åt Gilgamesh,

Uruks hjälte.

Här kan man redan i händelser och symboler se hur den gamla ordningen, gudinnans värld, om än under stort motstånd, får ge efter för den nya ordningen, patriarkatet och den tappre krigaren Gilgamesh vars epos skildrar vänskapen mellan män.

​

​

s.36

Nästa avsnitt, Uppvaktningen, börjar med en dialog mellan Solguden Utu, Inannas bror, och Inanna, som nu blivit kvinna. Utu erbjuder henne en bit linne, ”stor eller liten, kan alltid behövas”. Men Inanna svarar överraskande: ”Broder när du skänkt mig linet, vem ska häckla det åt mig?” Han erbjuder sig genast att häckla det åt henne. Så fortsätter dialogen genom hela linets process, det ska spinnas, flätas, varpen ska sättas upp, det ska vävas och blekas, tills Inanna frågar:

​

”Broder, när du skänkt mig mitt bröllopslakan,

Vem ska gå till sängs med mig?

Utu, vem ska gå till sängs med mig?

​

Syster, din brudgum ska gå till sängs med dig.

Han som är född ur en fruktsam livmoder,

Han som avlades på det heliga äktenskapets tron,

Dumuzi, herden! Han skall gå till sängs med dig.”

​

Inanna sade:

”Nej, broder!

Mitt hjärtas utvalde brukar åkern!

Bonden! Han är mitt hjärtas utvalde!”

Sedan utspelar sig en dispyt som herden Dumuzi blir inblandad i och som slutar med ett gräl.

​

De ord de talat

Voro ord av åtrå.

När grälet började

Kom de älskandes åtrå.

​

....

​

Bonden, det är den gamla ordningen, modersgudinnans ordning, medan herden representerar den nya ordningen, de herdefolk som erövrar regionen. Det står verkligen och väger. Brodern vill att hon ska gifta sig med den nye mannen, herden, Inanna vill ha bonden.

Inanna sprang till Ningal, modern som fött henne. Ningal gav sin dotter råd och sade:

​

”Mitt barn, den unge mannen kommer att bli som en far.

Min dotter, den unge mannen kommer att bli som en mor.

Som en far kommer han att behandla dig.

Som en mor kommer han att sörja för dig.

Öppna porten, Min Dam, öppna huset!”

​

s.39

Det som sedan följer är den skönaste erotiska poesi i en dialog mellan de två älskande. Metaforerna återger dock den gamla ordningen, de är hämtade ur en jordbrukskultur, men det är herden som har intagit tronen.

​

...

​

Dumuzi svarade:

”Min härskarinna, kungen skall plöja ditt sköte.

Jag, Dumuzi, Kungen, skall plöja ditt sköte!”

Inanna:

”Plöj då mitt sköte, mitt hjärtas utvalde!

Plöj mitt sköte!”

​

Vid kungens kön reste sig cedern.

Högt sköt plantor upp vid deras sida.

Hög växte säden vid deras sida.

Trädgårdar blommande i överflöd.

​

De erotiska växelsångerna mellan Dumuzi och Inanna sjöngs vid hieros gamos, den heliga äktenskapsceremonin. Alla som närvarade kunde sångerna utantill. Man måste tolka dessa uråldriga hymner på flera nivåer, då mysteriespelen under antiken främst påverkade människor på en omedveten, mer eller mindre ointellektuell nivå, en förståelse som på intet sätt hindrade att de gick på djupet, tvärtom. Den moderna tidens psykoanalytiska tolkningar skulle antagligen ha uppfattats helt främmande, då det var den kollektiva identiteten som gällde, inte den individuella, varmed inte menas att individen inte berördes individuellt som t.ex. Sapfos högst intima och personliga relation till Afrodite, som jag återkommer till längre fram.

Precis som Eros och Agape under antiken var ett, så var festen som moderna människor skulle betrakta som världslig, ett med den religiösa högtiden. Inanna/Modern/Kärleksgudinnan skulle firas med sång, musik, god mat och dryck.

​

s.55

Resan till Egypten

Isis och Osiris

När jag stiger i den lilla båten far närmast drömlika scenväxlingar genom mitt medvetande. Jag är både på väg över Nilens svarta vatten söder om Assuan, till ön där Isis tempel Philea nu ligger, och rakt in i den levande myten.

Över mig den svarta himlen flammig av Nuts mjölk med Osiris och Isis stjärnbilder, Orion och Sirius. Under mig svarta vattens okända varelser som ”inte andas luft”. Så glider vi mellan gulvita klippor, självlysande i månskenet, underliga i formen, knådade av uråldriga, okända händer i skapelsens gryning, då allt låg under vatten och landet ”reste sig” som det gjort i årtusenden, när Nilen svämmade över och bostäder, byar och städer låg på öar som man bara nådde med båt. En nilmätare bestämde om det skulle bli ett gott eller dåligt år för skörden och med det som utgångspunkt bestämdes skatten.

Nilens översvämning i juli är en årlig påminnelse om skapelsen. En manifestation för Osiris, när han ligger livlös och slagen i amentet, underjorden, och sedan med Horus, sonens hjälp, reser sig, en uppståndelse som kan komma alla döda till del.

Den stympade och sönderslitna guden, Osiris och Dionysos, de två gånger födda, är ett tema som upprepats i årtusenden över hela östra Medelhavs­området.

Så steg vi iland på ön dit Isis tempel flyttats, och alla var så tysta och klev så varsamt med ögonen fästa på de monumentala templen, upplysta i natten. Stilla, stående bland alla dessa okända människor, greps jag av en oväntad häpnad när jag förstod att jag hela mitt liv blivit grundlurad.

På templets pyloner, de två gigantiska tornliknande byggnaderna på var sida om den höga porten, reser sig reliefer av figurer i övermänsklig storlek. Deras ansikten är förstörda av de kristnas angrepp. Den egyptiska gudomen identifieras med hjälp av huvudets symbol – Isis bär en tron på huvudet och Horus har falkhuvud.

Jag tyckte mig stå vid Trädets rötter, ett Träd som man på alla sätt försökt stympa, men som på ett närmast mysteriöst sätt skjuter nya skott.

Än i denna dag tror jag på den upprättelse som kvinna jag då intuitivt kände, en insikt som bara blev starkare när jag lärde känna Isis närmare.

Mötet med den egyptiska modersgudinnan kom helt oväntat och väckte saknaden efter min egen mor. Men vi är alla föräldralösa, tills vi med hopi-indianernas ord funnit våra universella föräldrar. Detta berör så djupa arketyper att de går flera tusentals år tillbaka i tiden, och stämmer dessutom på ett märkligt sätt överens med den uråldriga egyptiska och många andra kulturers syn på den universella människan och gudomen.

I myten om Isis och Osiris bjuds det till stort gästabud av Osiris bror Seth. En gåva ska lottas ut bland gästerna, en rikt utsmyckad kista. Varje gäst får lägga sig i kistan för att pröva om måtten stämmer. Och se, kistan passar precis till Osiris! Blixtsnabbt läggs locket på och kistan kastas i havet. Den flyter ända till Libanon och växer samman med en ceder, vars växt blir så vacker att kungen hugger av trädet och placerar det som en pelare i sin sal. Ryktet når Isis som tillsammans med sin syster Nepthyhs förvandlar sig till glador, ”den stora och den lilla gladan”, och flyger till Libanon där Isis tar tjänst som kungasonens sköterska. För att göra honom odödlig håller hon sonen om nätterna i elden, men blir upptäckt av modern. Vredgad visar Isis sig i hela sin gudomliga glans. Så får hon kistan med sig hem till Egypten. Men Seth dödar åter Osiris och sprider ut hans kroppsdelar över hela Egypten. Isis samlar ihop hans olika lemmar, helar honom och blir på magisk väg havande. Isis föder sedan en son, Horus, Falkguden, som hon gömmer i vassen tills han blir så stor och stark att han kan hämnas sin far. Under den striden river Seth ut Horus öga, som blir en självständig gud, det helande och läkande wedjat-ögat. Seth fördrivs till ödemarken och blir öknens och demonernas gud.

Hieroglyfen för namnet Isis tecknas s.t, det fanns ju inga vokaler och den är därför svår att dechiffrera. På koptiska kallas Isis emellertid Ese eller Esi som betyder tron, eller mer specifikt faraos heliga tron. Med andra ord: tronen skapar farao, den är alltså Modern i vars knä Sonen/Horus sitter. Farao är alltid Falkguden Horus, Isis sons inkarnation på jorden. De antika egyptierna uppfattade inte detta symboliskt utan bokstavligt, som det uppenbarar sig i en fresk i templet i Abydos, där kung Seti I sitter i Isis knä på den typiskt egyptiska tronen. Sedan urminnes tid har alla faraoner inkarnerat Isis son. I Pyramidtexterna står det uttryckligen att Isis födde kungen, ammade honom och tog hand om honom som en mor. Precis som hon beskyddade Horus mot alla faror och fostrade honom till man så var hon alltid beredd att göra detsamma för farao.

​

Kärl för modersmjölk för medicinskt bruk.

​

s.65

Det matrilineära arvet

Jag hade åkt till Egypten för att fortsätta min livslånga forskning efter ursprunget, källan till våra europeiska kulturer och religioner, som jag var övertygad om fanns i Egypten och Sumer, nuvarande södra Irak, dit man nu inte längre kan resa. Trots att jag ända sedan min universitetstid forskat i matrilineära kulturer var jag inte alls förberedd på det jag mötte. Ingenstans hade jag så mycket som hört eller läst ens en försiktig antydan om en forntida matrilineär struktur i Egypten. Isis tempel i Philea kom därför som en uppenbarelse och en fingervisning att börja leta. Var skulle jag finna svar på mina frågor, då allt som hade samband med modersgudinnornas värld förtegs? Och varför var det bara jag som uppfattade dessa uråldriga matrilineära kvarlevor?

Det man vet är att man fortfarande under faraonisk tid (dvs. från ca 3000 f.Kr.) räknade sin släktskap på kvinnolinjen, något som jag tolkar som en kvarleva från förfaraonisk tid, dvs. tidig neoliticum, då kvinnorna utvecklade jordbruket. Enligt religionshistorikern och mytologen Mircea Eliade uppstod bland de paleolitiska jägarfolken en religiös kris. Den sakrala samhörigheten med den animala världen, blodet och benet, det som även kan kallas totem – människa och djur är av samma blod – ersätts med den mystiska släktskapen mellan människa och växtlighet. Eftersom kvinnorna skapade jordbruket och var de som tämjde de mindre djuren, blev de ägare till de odlade fälten och stod därmed högst i rang, arvslinjen blev inte bara kvinnlig, dvs. matrilineär, utan även matrilokal, dvs. mannen flyttade vid giftermål hem till kvinnans familj. Jordens fruktbarhet stod i förbund med kvinnans fruktsamhet, hon kunde enligt dåtida tro skapa liv ur sig själv, precis som Moder Jord. Långt senare när plogen uppfanns associerade man jordbruksarbete med den sexuella akten.

Religionen som då, liksom nu, handlade om födelse, död och pånyttfödelse, hade sin parallell, sin symbolik, i vegetationscykeln. Den fara som hotade grödan mytologiserades till ett drama, rituella scenarion som kom att dominera östra Medelhavsregionen i årtusenden. Temat med den döende guden som pånyttföds och den heliga äktenskapsritualen, hieros gamos, står i centrum. Den egyptiska bilden av den döende Osiris, ur vilken grödan spirar och fallosen reser sig, är talande.

Jordbrukskulturerna skapar en kosmisk religion som koncentrerar sig på kretsloppet, den återkommande förnyelsen av världen, som har sin främsta symbol i Världsträdet, som sänder sina rötter ner i underjorden och rör vid himlen med sin krona.

Under faraonisk tid ärvdes forfarande all jordegendom från mor till dotter. Tron att modern ensam skapade barnet levde kvar, vilket självfallet bidrog till den kvinnliga arvslinjen. Under faraonisk tid presenterade man sig med sin mors namn t.ex. Ahmose (en man), son till Abana (en kvinna). Kvinnor hade samma rättigheter som männen inför lagen, ja, även efter döden. Det som avgjorde deras status var inte kön utan klass, något som var sällsynt i den övriga antika världen.

I allt som rörde den egyptiska kvinnans liv var den stora förebilden gudinnan Isis, hon som helt litade till sina egna beslut. ”Till kvinnan har du skänkt lika stor makt som till männen”, står det i en papyrustext från andra århundradet e.Kr. som lovprisar Isis.

​

Gudinnan Nut i skepnad av ko

​

s.71

Färden genom dödsriket

Egypten är en gigantisk oas längs med Nilen som flyter från söder mot norr för att så småningom förgrena sig i det väldiga bördiga deltat. Under många mil är remsan odlingsbar mark så smal att man med blotta ögat kan se skiljelinjen till öknen, gränsen mellan kultur och ödemark, mellan liv och död.

Floden delar landet i en östlig del, de levandes rike där solen går upp, och en västlig del, de dödas rike där solen går ner. Så skapas med Nilens källa i söder och deltat i norr fyra kardinalpunkter i de fyra väderstrecken, det heliga fyrtalet som hos många andra arkaiska folk, där det förflutna självklart och uttalat ligger gömt i landskapet. På gamla egyptiska bilder av gudinnan som universell ko kan man se kons fyra ben bilda dessa kardinalpunkter, mellan dessa trängs mänskligheten under hennes gudomliga juver.

Medan färjan sakta stävade söderut mot Assuan betraktade jag de små byarna, där människor vattnade sina odlingar vid flodstranden, röken steg från eldarna och böneutropen ljöd från minareterna, på en av dem satt en vit stork uppflugen. I vassen rörde sig purpurhöns och på sandbankarna utanför staden Edna hade alla Nordens sädesärlor samlats nu i januari i det varma fuktiga diset från floden.

​

Nilen var också den gräns som de döda måste överskrida för att komma till amentet, (vilket betyder ”en plats av stor skönhet”) inom den Stora Modern. Den kosmiska livmoder, varifrån vi alla kommer när vi föds och dit vi alla ska återvända, en hemlig värld av väldig potens, varken andlig eller fysisk utan snarare ett dynamiskt skeende av metamorfoser. Resan dit prövar ens styrka och kunskap, där målet är själens förvandling till rent ljus, akh – att under resans gång återfinna sitt sanna jag.

För färden genom dödsriket behöver man hjälp, kartor och instruktioner för att orientera sig. Det är dessa papyrusrullar placerade i den dödes kista som utgör alla de olika versioner som eftervärlden kallar ”De dödas bok”.

För att hitta rätt bland stigarna som leder ut från graven, för att finna sin väg behövs en vägledare, nämligen guden Anubis, den schakalhövdade, som lever på gränsen mellan vildmark och civilisation. Vid porten till underjorden växer en sykomor, himmelsgudinnan Nuts symbol, hon som varje kväll sväljer solen och varje morgon föder honom på nytt. Nut uppenbarar sig ofta bland grenarna för att bjuda ba-själen, den döde, som nu fått gestalt av en fågel med den dödes eget ansikte, på mat och dryck.

På sin farliga resa beskyddas resenären av någon av modersgudinnorna, framför allt Nut, Isis eller hennes syster Nephthys. Maat, Sanningens Gudinna, får man möta tillsammans med Thot, Visdomens Gud, i De Två Sanningarnas Sal, där man blir vägd på Maats våg, i den ena vågskålen hjärtat och i den andra kroppen. Är hjärtat rent vittnar det inte emot en och man blir fri att fortsätta sin väg mot uppståndelsens gud Osiris och evigt liv. Men om hjärtat inte förvandlats och renats under den långa resan genom jordelivet och dödsriket kastas det till rovdjuren.

I en annan version vägs människans hjärta i den ena vågskålen mot en strutsfjäder, Maats symbol, i den andra. Men denna scen kan även framställas med tomma vågskålar som förhoppningsvis väger jämnt. Det handlar om en balans i en dualistisk värld. Att andas Maat betyder att andas sanning, den luft som gudarna andas och som är den enda luft som finns i dödsriket.

​

s.74

Men egentligen är detta ett inre landskap. Precis som i en dröm befinner man sig i situationer och sammanhang som speglar ens inre världar. Kartorna berättar symboliskt om själens universella och tidlösa tillstånd, resor och förvandlingar. Var är jag och vart är jag på väg? Det innebär en gradvis rening av ba-själen, vilket så småningom även förvandlar det skrämmande yttre landskapet till en allt skönare och fridfullare plats.

​

s.79

Skapelsen

I Egypten härskade två mytologier. Heliopolis – Solens stad belägen i deltat var centrum för den ena med Ras mäktiga prästerskap. Hermopolis – vars symbol var månen – låg längre söderut vid Nilen.

​

s.82

Erich Neumann skriver i ”The Great Mother”:

”As we know, the Heliopolitan recension of the Egyptian religion is emphatically patriarchal. The priests of Heliopolis, the city of the sun, did their best, though not always successfully, to obliterate and overlay the old matriarchal religion.”

Han talar om en palimpsest, alltså de handskrifter på pergament där den ursprungliga skriften tvättats bort för att återanvändas. Han menar att de matri­lineära kulturerna liknar en sådan knappt läslig undertext i en palimpsest.

En sådan uråldrig undertext visar oss Kon som manifesterar Urhavet. Den första levande varelsen är en autentisk symbol för den livgivande moderligheten och den heliga mjölken. Både Hathor och Nut uppenbarar sig i Kons gestalt liksom Isis med sin gudomliga Kalv.

Man behöver inte var mytforskare för att genast se att där Heliopolis står för det Absoluta (den enda och fullständiga sanningen) med Solen som sin manliga symbol, så representerar Hermopolis med sin kvinnliga Månsymbol precis det som kännetecknar matrilineära kulturer världen över, nämligen förvandling och harmoni, där Vågen är den fulländade sinnebild, som än idag står för jämvikt och rättvisa i våra domstolar.

​

s.95

Kreta

Knossos

När vi efter tjugofem mils körning öppnar bildörren har det mörknat, det första som möter oss denna skärtorsdagsafton är prästens sång ut över den lilla bergsbyn. Argiro, pensionatsvärdinnan, kommer springande med sina söner, Spiro som är polis och Georgio som studerar matematik i Aten.

− ”Är det ni? Så roligt! Spiro, bär upp väskorna!”

Vid trappan upp till de fem små pensionatsrummen vaktar yiayia, den uråldriga och svartklädda farmodern som en annan Janus, allas ut- och ingång, medan hon sorterar vild spenat, xortia, som plockats i bergen. Varje gång någon passerar nickar hon och hälsar, kali mera, kali spera, kali nichta.

Vårt första möte, som om vi alltid känt varandra. Nästa morgon får vi frukost under citronträden, gyllene frukter och ljuvligt doftande blommor på samma kvist och så prästens sång denna långfredag. I Kretas äldsta bysantinska kyrka i Kritsà, Panaghia Kera, som inte längre är i bruk, blickar mandelformade, mörka ögon emot oss, mest kvinnor. Kyrkan ligger i olivlundarna mittemot restaurang Paradisio. På vägen vallar en gammal man en jättelik get med glänsande, brun päls, den tar ystra språng bland vårblommorna. Och prästen sjunger avbruten av enorma påsksmällare.

Vi äter påskalamm på påskdagens eftermiddag på Paradisio, alla firar uppståndelsen och våren och stämningen är hög under apelsin- och citronträden.

Nästa dag går vår färd upp till bergspasset Katharó, den rena platsen, dit byborna flyttar med sina djur undan sommarens hetta. En liten bördig platå med några vita hus, blommande vårängar och fruktträd och en intensiv stillhet som på skapelsens morgon. I mitt minne besöker jag ofta denna magiska plats så svårtillgänglig att färden dit är en prövning, så som sig bör, på branta och slingrande bergsvägar.

Vi befinner oss på minoernas Kreta, guldbinas, krokusens, de röda liljornas och de eleganta damernas rike, de med pärlor i sitt lockiga hår, volangkjol, getingmidja och bara bröst, som jag sett det på bilder av freskerna. Och tjurdansens gracila volter, en dans så avlägsen tjurfäktningens grymma drama.

Var kom då dessa minoer ifrån, den mest kvinnoorienterade kultur vi känner till under antiken? Jag läser den världsberömda, men fortfarande efter alla år kontroversiella arkeologen Marija Gimbutas, som skriver om ”det gamla Europa” före de indoeuropeiska invasionerna, och om Kreta.

En solig aprildag flyttade vi från vår bergsby till ett underbart vackert beläget hotell vid Mirabellobukten. Frukosten på terrassen med den kretensiska musiken och det bländande ljuset över havets blå, rosa och violetta skiftningar fick mig att känna en ren och ogrumlad tacksamhet över att trots allt ännu vara vid liv. Ja, en så stark glädje över att få uppleva denna ljusvärld, havets strömmar och nyanser av kobolt, turkos och violett, till och med vinfärgat som i Odysseen.

Då säger min man: ”Vi kanske inte skulle åka till Knossos just idag, vi tar museet i Herakleion först!”

​

...

​

Glada som barn åkte vi från östra Kreta mot museet i Herakleion, där man först passerade en vacker innergård med träd och skulpturer och sedan kom in i salarna med keramik och gudinnor, många med uppsträckta händer, den ursprungligen kvinnliga gest för tillbedjan som i Egypten kallas ka. Det var faraos ka som höll Egypten vid liv och hälsa.

Sal efter sal med denna häpnadsväckande älskliga stämning, tills vi kom till de två ormgudinnorna med volangkjolar, getingmidjor och bara bröst, i de uppsträckta händerna höll de ringlande ormar. Kanske var det den underjordiska aspekten som påminde om Ereshkigal, den sumeriska underjordens drottning, hon som aldrig valt sitt rike utan ständigt klagade över sin hemska lott.

Höjdpunkten väntade oss emellertid på den övre våningen, där en ny skimrande värld öppnade sig. Originalfreskerna från Knossos var utan all jämförelse i skönhet, en förening av eros och agape, andlig förfining och gracil, sensuell glädje både i färg, form och motiv. Blåtrastar (som vi själva sett på klipputsprång och tak), blå delfiner, ett brölande tjurhuvud (eller var det ett kohuvud?) i målad relief och en mycket lång, smal fresk som jag aldrig sett avbildad, kanske på grund av formatet. Processionen består av män med offergåvor och i mitten en högrest, ljushyad gudinna med bara bröst och uppsträckta händer, en bild av gudomlig uppenbarelse. Mot henne dras genast blicken, hon står helt i fokus.

Tjurdansen var precis så utsökt som jag föreställt mig den, en fulländad bild av balansen mellan manligt och kvinnligt, kännetecknet för den matrilineära kulturen. De två kvinnorna är betydligt ljusare i färgen och större, mannen är mörk och mindre. Han är den som gör volter över tjurens rygg och mellan hornen med kvinnornas hjälp. Ett av den minoiska kulturens mest sublima uttryck för samspelet mellan man och kvinna. Bruket att färgsätta kvinnorna ljusare än männen finns även i Egypten.

​

Tjurdansen

​

s.100

Myten om kung Minos och hans palats på Kreta förde vid 1900-talets början sir Arthur Evans till Kreta, han ville upprepa Schliemanns bedrift, när denne upptäckte Troja precis där myten pekade ut det. Därför köpte han hela kultplatsen för att efter eget gottfinnande bestämma både över utgrävningar och tolkningar av fynden.

I stora drag berättar myten om kung Minos i Knossos att han har en vacker hustru, drottning Pasifaë. Hon blir blixtförälskad i en ståtlig tjur. För att vinna hans gunst låter hon arkitekten Daidalos bygga en ihålig ko i vilken hon gömmer sig. Så blir hon havande och föder ett vidunder, Minotaurus, till hälften människa och till hälften tjur. Men det är ingen tjur som betar fromt, den kräver annan föda, unga män och kvinnor från Aten, där han sitter fängslad längst inne i en labyrint. Tills hjälten Theseus anländer, vinner kungadottern Ariadnes kärlek och beger sig rakt in i labyrinten för att döda monstret. Vem är då Ariadne, Pasifaës och Minos dotter?

Theseus har fått en gåva av Ariadne, ett nystan som han rullar upp alltefter som han kommer längre och längre in i labyrinten, där han i dess själva centrum dödar vidundret för att sedan hitta ut igen med hjälp av Ariadne-tråden. Det var denna version av myten som förde sir Arthur Evans till Kreta för att bevisa att myten ägde en historisk kärna.

Men kan inte denna version av myten vara ett praktexempel på hur politiska och historiska skeenden återger segrarnas myt för att bekräfta hjälten? På det finns ju otaliga bevis inte minst i vår egen Bibel! Varför blev drottningen kär i just en tjur? Och varför tog hon skepnad av en ko? Finns det inte också här en undertext, en palimpsest? Kanske var drottningen/kon en symbol för den egyptiska kärleksgudinnan Hathor som även dyrkades på Kreta? Och Inanna kallar ju Dumuzi ”min vilde tjur”. Då skulle myten egentligen skildra ett hieros gamos, alla patriarkala folks fasa! Frukten av detta, moders­gudinnans barn, måste ju bli något monstruöst, och de som dyrkar henne är vidunder, knappt mänskliga.

Det begynnande patriarkatet, då modersgudinnedyrkan bekämpades med alla medel, har ju här sin stora myt – myten om mannens/människans medvetandeprocess. Mannen föds ut ur labyrinten (moderns symbol) till en ny värld där han särskiljer sig från helheten. Från djur och växtlighet, från naturen, gudinnan som ko och kungen/guden som tjur i de flytande gränstillstånd som rådde i t.ex. Edens Lustgård mellan bytesdjur, rovdjur och människor. Mannen är nu inte längre i första hand Moderns son som sitter i hennes gudomliga famn. Han är den nya tidens patriarkale hjälte som frigör sig från Modern, räddar sig ut ur moderslabyrinten med sin älskades hjälp och fortsätter att dra ut i krig för att förgöra det ena vidundret efter det andra. Men kanske inte bara monster som Minotaurus, utan även andra hjältar som han själv från andra stadsstater som Troja.

Men hur gick det för Ariadne som hjälpte hjälten Theseus med sin ledtråd, den som än idag leder oss rätt i labyrinten? Jo, hon följde med Theseus när han lämnade Kreta, men blev sedan övergiven på en ö längs vägen och dog av kärlekssorg.

​

Sittande kvinna i vit marmor

​

s.107

Gudinnans Trädgård

s.109

Fredsforskaren och antropologen Riane Eisler för fram arkeologiska bevis för att minoernas Kreta varit en balanserad, fredlig, matrilineär kultur baserad på små jordbrukssamhällen, där strukturen var horisontell, ”a partnership society”, motsatsen till en vertikal maktordning, ”a dominator society”. Före den mykenska (indoeuropeiska/akajiska) invasionen i mitten av 1400-talet f.Kr. fanns inga uttryck i konst eller arkitektur för någon hyllning av krig eller krigiska bedrifter. Invånarna i de självstyrande minoiska stadsstaterna levde alltså i fred med varandra, ingen av städerna ägde några skyddsmurar eller befästningar.

(”The Chalice and the Blade” av Riane Eisler.)

(”The Early Civilization of Europe” av Marija Gimbutas.)

​

s.110

När man analyserar den neolitiska, religiösa symboliken, skriver Marija Gimbutas, är det hart när omöjligt att komma till någon annan slutsats än att ”det gamla Europas” samhällen varit matrilineära med modern eller mormodern som överhuvud. I en del av ”det gamla Europa” praktiserades förmodersdyrkan. Gravarna placerades under husens golv för att ge välsignelse och välgång åt familjen och hemmet, gravar som nästan alltid var en äldre kvinnas.

Innan man kunde fastställa faderskapet, skriver hon, stod modern och hennes barn självklart i centrum och strukturen var matrilineär. Kvinnans kropp betraktades som självalstrande, den skapade liv ur sig själv. Denna förmåga eller kraft helgades i religionen som en bild av skapelsen. Kvinnans förmåga att skapa nytt liv stod både under neoliticum och tidigare i fokus för religionen och gav upphov till kvinnlig symbolik. På samma sätt som den kvinnliga kroppen betraktades som Gudinnan som alstrar liv, betraktades hela universum som Gudinnans kropp.

​

Statyett av den lilla Ormgudinnan

​

s.111

Med de indoeuropeiska erövrarna följde den manliga dominansen och ett paradigmskifte till patriarkat som skulle ta lång tid att genomföra. Ja, jag skulle vilja påstå att det fortfarande pågår. I modern tid är ett exempel James Mellarts utgrävningar i Anatolien, som vid flera tillfällen stoppades av myndigheterna precis när de nådde ner till de kulturlager som avslöjade modersgudinnans tidsålder. I Catal Hüyük, i sydöstra Turkiet varifrån Kreta koloniserades under neoliticum, visar kvinnornas gravar tydligt vilken central roll kvinnan spelat. Karaktäristiska belägg för hierarkiska samhällsstrukturer saknas, vilket inte ska tolkas som att det inte skulle finnas olika manliga och kvinnliga sysslor och roller, utan snarare den jämlikhet som är typisk för matrilineära samhällen. Många s.k. objektiva tolkningar som görs av arkeologiska fynd är, som jag visar på flera ställen i den här boken när det gäller uråldriga myter, långt ifrån självklara eller objektiva, utan inte så sällan färgade av våra patriarkala värderingar.

​

s.117

Demeter och Kore/Persefone

Myten

Myten om vegetationsgudinnan Demeter och hennes dotter, Underjordens Drottning Persefone, ibland kallad Kore, dottern eller flickan i sin jungfruliga aspekt, kan ursprungligen ha kommit från Kreta. Men de berömda mysterierna som speglar myten gestaltades i Eleusis på Attika. Emellertid finns bara en version av myten bevarad, Homeros hymn ”Till Demeter” nedtecknad under den arkaiska tiden, dvs. 600- och 500-talen f.Kr. Den har med all sannolikhet hämtat sitt material från en uråldrig muntlig myt från den tid under neoliticum då kvinnorna skapade jordbruket. Erich Neumann menar att de matrilineära strukturerna finns som en undertext i ett ”palimpsest”. Den nya texten skymmer då den ursprungliga. Undertexten bekräftas även av de arkeologiska fynd som bevisar att en matrilineär ordning rådde i det för-indoeuropeiska Europa. Därför måste händelsernas dynamik analyseras från ett äldre, matrilineärt perspektiv. Hymnen från Homeros patriarkala tid diktar ju utifrån en myt som inte handlar om hjältar, heroer och krig, utan om mor och dotter, kärnan i den matrilineära familjen som hotas av den nya ordningen. En maktkamp mellan vegetations­gudinnan Demeter (den gamla ordningen) och Allfadern Zeus (den nya ordningen) där gudinnan avgår med segern, som dock innebär den kompromiss som så ofta är början till nederlaget.

I stora drag berättar myten om hur Persefone och hennes väninnor plockar ”rosor, violer, saffran, iris och blå hyacinter och en narciss som Zeus, för att snärja den rosiga jungfrun och glädja honom som mottar envar, bett Gaia att skapa … Hänförd, ivrig att plocka den granna leksaken sträckte flickan ut sina båda händer – då öppnades plötsligt marken på Nysas fält och fram därur störtade Kronos’ mångbenämnde son med ett odödligt fyrspann”.

Det var Hades som rövade bort Persefone och förde henne ner i underjorden, ”fastän hon skrek och förtvivlat ropade högt på sin far”.

Flickans rop uppfattades av modern Demeter ”i havets djup och på bergens höjder … och likt en rovfågel ilade hon över land, över vatten, sökande dottern, men ingen bland gudar eller dödliga människor röjde sanningen för henne”. Så småningom kom Demeter i gestalt av en äldre jordisk kvinna till Eleusis, där hon blev anställd som amma åt kungens son. Hon smörjde hans kropp med ambrosia och höll honom om natten i elden för att göra honom odödlig. Men en natt fick modern se sin lille son i elden och gav upp ett skrik. Demeter vredgades över människornas oförstånd och visade sig i hela sin gudomliga glans:

”Tanklösa är ni, o människor, utan förnuft och besinning, och om ert öde blir gott eller inte, det anar ni icke. Obotlig är den förlust din förblindelse dragit på dig … Nu ej längre han kan fly sin ålderdom eller döden.”

Utom sig av ånger och vördnad föll modern ner i tillbedjan. Demeter befallde dem att bygga en kultplats till henne i Eleusis och invigde dem i sina riter och mysterier. Så småningom nåddes Demeter av ryktet att det var Zeus som tillåtit sin bror Hades detta brudrov. Då hotade Demeter, sädesaxets och alla växters moder, hela jorden med missväxt och hungersnöd. Så fick Persefone återvända.

​

Men när nu Demeter höll den kära flickan i famnen

anade hon plötsligt list, och gripen av bävande oro

hörde hon upp med sin ömma gråt och frågade dottern:

”Ack mitt älskade barn, du åt väl ingenting därnere?”

Precis när Persefone skulle lämna underjorden lockades hon av Hades att äta en kärna av ett granatäpple, symbolen för fruktsamhet, för livmodern och det kvinnliga blodet.

Långt innan jag visste något om myter och bara var en ung flicka fick jag uppleva granatäpplets mysterium, då min mor svårt sjuk av cancer i livmodern målade sina sista tavlor, två stilleben med granatäpplen i krapplack, svartröda som levrat blod. Detta skedde i Spanien, Lorcas land, där tjurfäktningen och flamencons duende anger tonläget. Ett halvår senare var min mor död. Intuitivt hade jag förstått målningarnas betydelse men det tog många år innan jag lärde känna deras mytiska och symboliska innebörd.

​

(”De homeriska hymnerna” tolkade av Ingvar Björkeson.)

​

s.123

En myt är vi ju fria att tolka på många sätt. Vad jag saknar är en matrilineär infallsvinkel, speciellt när det gäller denna uråldriga och med all sannolikhet matrilineära myt om mor och dotter. Dock verkar det som om de flesta människor omedvetet utgår från att patriarkatet alltid varit rådande. Genom patriarkala nytolkningar, censur och förvanskningar har sökandet efter de matrilineära strukturerna blivit, precis som Erich Neumann påpekar, som att försöka urskilja undertexten på en palimpsest, där en ny text skymmer den ursprungliga.

Jag menar att myten om Demeter och Persefone är uråldrig; troligen har den vuxit fram under tidig neoliticum för att skydda och välsigna jordens grödor och människors och djurs fruktsamhet och överlevnad i de små jordbruks­samhällena i östra Medelhavsregionen. Jordbruket hade ju vid den tiden skapats av kvinnan och fruktbarheten bars av henne. Släkten räknades på kvinnosidan, alltså en matrilineär struktur, som med stor sannolikhet även rymde det ideal om balans och fred som så många arkeologiska fynd och målningar visar på Kreta. Barnafödandet som gränsade till döden både för mor och barn måste ha gett upphov till skyddande magi och riter som arkeologiska fynd vittnar om bl.a. på Kreta och i Egypten.

Demeters hot om torka och hungersnöd för flera tusen år sedan kan man ju dessutom tolka som berättelsen om patriarkala erövrare som rubbar den fina men nödvändiga balansen mellan manligt och kvinnligt, vilket även inbegriper naturen. Demeter, vegetationsgudinnan, är ju den Moder Jord, som även i denna dag svarar på den rubbade balansen med torka och hungersnöd, orkaner och översvämningar.

Även den ursprungliga bilden av mor och dotter i denna uråldriga myt om Demeter och Kore – kanske lika gammal som eller äldre än den sumeriska Inanna-myten – har patriarkatet ersatt efter hand med bilden av Fadern och Sonen.

​

s.125

Mysterierna i Eleusis och Samothraki

Redan när man under antiken från havet närmade sig vulkanön Samothraki måste man ha sett den väldiga statyn av segergudinnan Nike med sina vingar utspända som till flykt, den ena vingen med fjädrar, den andra med spant, vilket vi upptäckte en av de där soliga dagarna i maj, ensamma på den uråldriga kultplatsen högt över havet, där man firade liknande mysterier som i Eleusis.

Vi hade anlänt med färjan från Alexandroupolis, den sista grekiska staden före turkiska gränsen, en sådan där vårdag, då allt känns som pånyttfött. Ja, som när Kore plockade blommor med sina väninnor och den ljuvliga jorden öppnade sitt ohyggliga gap. Hela ön doftade starkt av kryddor i den ljumma brisen och sydnäktergalen sjöng när vi steg av taxin i Loutra, en liten by med termalbad.

Nere vid stranden strövade vi förbi ett litet, anspråkslöst vitt kapell med oljelampor framför panaghian under de väldiga platanernas lövskugga, bevattnade av porlande, kluckande vatten från vulkanens sidor. Enorma, knotiga stammar bar upp kronornas flätade lövverk, som skapade levande, dansande skuggor över sötvattnet från Månbergets branta sidor, vatten som längre bort bildade katarakti, vattenfall. Detta berg vars två toppar formar ett mellanrum där månskäran precis passar in.

Den förgrekiska modersgudinnan på Samothraki, Stenmodern eller Axieros, smälte i grekisk tid samman med Demeter och samma myt ligger även här till grund för mysterierna, med den skillnaden att här kunde vem som helst bli invigd. I Eleusis var det bara fria greker. Ännu längre tillbaka var det enbart kvinnor som ägde tillträde till mysterierna, vilket med all sannolikhet berodde på att det var kvinnorna som skapade jordbruket och representerade fruktbarheten.

Enligt religionshistorikern Mircea Eliade var det från början och under långa tider bara kvinnor som invigdes i Eleusis. ”The fundamental experience which alone can enlighten us to the genesis of the rites, is a female experience and is crystallized around the mystery of blood.” I ett senare patriarkalt skede invigdes även män.

Under senantiken kom människor från hela det romerska imperiet för att bli invigda i Eleusis. Invigningen som skulle försäkra dem evigt liv skedde i två steg och fick aldrig avslöjas för utomstående. Därför vet vi så lite om iscen­sättningen av myten, dvs. konkreta detaljer om själva ritualen. Min metod som antropolog har varit att jämföra med nu levande primitiva folks initiationsriter som över hela världen följer samma grundmönster av födelse, död och pånyttfödelse.

Den första initiationen påbörjades i Aten för att året därpå fortsätta med en högtidlig procession till Eleusis. Enligt vissa utsagor lär de ha ägt rum i en underjordisk sal. Där utspelades Persefones nerstigning och död, dvs. bortrövandet av Kore som leder till det framtvingade bröllopet, ja själva brudrovet. Det är bröllopet som står i centrum, rituellt gestaltat av Demeters prästinna och den som ska invigas. Detta s.k. hieros gamos upplevs som en nerstigning i dödsriket, ”ett ohyggligt firande av dödens natt” med Erich Neumanns ord. Det centrala skedet i mysterieriten, epopteia, lär ha utspelat sig i ett bländande ljus. Många antika författare berättar om eldar som brann i en liten byggnad, Anaktoron. En papyrustext: ”Jag blev invigd för länge sedan. Jag har skådat elden, jag har sett Kore.” Erich Neumann tolkar i detta sammanhang elden som symbol för sexualiteten och orgasmen.

​

s.137

Sapfo Den tionde musan

”Alkman var äldre än Stechichoros – Stechichoros är äldre än Sapfo. Likväl förefaller det som steget fram till henne vore ett steg tillbaka, inte bara bortom Stechichoros och Alkman utan också bortom Homeros. Kärleksdikter med samma fullsinnliga klang sjöngs i det Egypten som fanns när Mykene och Knossos fortfarande stod upprätt i makt och prakt och glans. Vackra damer, som på den kretensiska konstens bilder i volangsvallande kjolar och med bröstet blottat över getingsnörda midjan, vandrar bland blommor och fjärilar, skulle, där de i rituell tillbedjan bugar sig för gudinnor som ser ut ungefär som de själva, mycket väl kunna uppfattas som illustrationer till den lesbiska skaldinnans beskrivningar av det liv som hon och hennes väninnor förde som medlemmar av en och samma religiösa thiasos.”

Jag tar med det här citatet för att visa hur länge den uråldriga moders­gudinnekulturen ändå levde kvar. Ja, som Inanna verkar Modersgudinnan bara stiga ner i underjorden för att sedan åter stiga upp i ljuset.

Cypern är enligt myten Afrodites födelseö, Afrodite som stod Sapfo mycket nära (vilket betyder att de rent konkret hade en djupt innerlig relation). Afrodite som egentligen har sitt ursprung på Kreta, där hon dyrkades vid Knossos på Sapfos tid. Att Afroditekulten har sina rötter i den förgrekiska kulturen före indo-europeernas invasioner vet vi, hon är en av de uråldriga personifikationerna av Den Stora Modern.

Vi stannade så länge på Cypern att ytan av turism började krackelera och något annat och uråldrigt visade sig. Glimtar av den ö som en gång varit Me­delhavets pärla, en plats för gudar och myter med gyllengula mimosabuskage vid det turkosblå havet och en uråldrig kyrka beskyddad av en jättelik sykomor. Vid en liten havsvik stiger vi ner i grottan, uthuggen ur den vulkaniska tuffen till en korsformad katakomb, där de första kristna tog skydd. Fortfarande lyser fladdrande oljelampors sken på de små, anspråkslösa panaghiorna, ikoner med Modern.

Uppståndelsen såsom den utspelar sig under den grekiska påsknatten på Cypern, när ljuset släcks och det blir mörkt och stilla i kyrkorummet. Plötsligt börjar kyrkklockorna dåna och bryter tystnaden. En ensam fladdrande ljuslåga sprider sig från människa till människa till ett gnistrande ljushav; många hundra människor ropar Christos anesti, Kristus är uppstånden, som vår grekiska familj så kärleksfullt förklarar ”för att minnas, bevara i minnet för alltid”.

Ja, hundratals fladdrande lågor lyser upp undret av den stympade, två gånger födde guden, Dionysos, Osiris eller som här, där Kristus blickar ned på oss från ikonostasen. Och på andra sidan ingången till det allra heligaste ser vi ikonen av Gudsmodern, Isis med Horus-barnet, Demeter med Kore, men här Maria med Jesusbarnet. Om och om igen har de uppstått men under olika namn, alltid lika levande.

Och som jag följt mysteriernas spår till Samothraki har jag också under fjorton oförglömliga timmar färdats med färjan till Lesbos, Sapfos ö. I skymningen kulminerade värmen, fuktdimmor gled över blanka, blekblå vatten och besättningen såg länge på oss med sina drömmande, bysantinska ögon, innan kaptenen bjöd upp min man på bryggan för en ouzo.

In och ut gled vi i okända hamnar, där ortodoxa kyrkor låg och lyste och folk satt ute och åt i den varma, vindstilla kvällen. I detta gränsland gled även jag, tills jag började undra om detta var färjan till den andra sidan. Var det därför sjömännen blickade med sådana uråldriga ögon, som änglarna på gamla målningar?

Klockan fem på morgonen klev vi i hamn på Lesbos, det porlande sötvattnets och olivlundarnas ö. Ja, som i Sapfos dikt om sin längtan efter Afrodite:

​

Kom till mig från Kreta, till det heliga

templet, den ljuvliga lunden med äppelträd

där altare doftar av brinnande

rökelser, kyligt

​

vatten sorlar här genom äppelträdens

grenar och rosor skuggar hela platsen,

när löven skälver sänker sig sömnen djup.

Här finns en hage,

​

ett bete för hästar, rikt på vårliga

blommor och milda vindars fläktar.

​

Här Kypris, tag och häll behagfullt i

gyllene bägare en nektar blandad

med fest.

(Översättning av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson, Fib:s Lyrikklubb, liksom följ. Sapfocitat.)

...

I Sapfos åkallan av Afrodite lever den uråldriga matrilineära världen kvar, trots att patriarkatet har segrat sedan århundraden tillbaka. Lika rik som den antika litteraturen är på skildringar av manliga förbund, som lika självklart är homoerotiska, lika ont är det om beskrivningar av kvinnliga motsvarigheter. Den enda man känner till är den thiasos som Sapfo ledde på Lesbos, dvs. en sorts förening för unga flickor, jämförbar med männens förbund. Kanske är det rentav lärarens röst man hör i fragmentet: ”Aldrig, Irene, har jag mött någon besvärligare än du?”

​

s.142

Ja, Sapfo, som den i huvudsak manliga forskningen missförstått så, hon skriver både om kvinnor och om män som hon älskar. Forskare som helt utan problem accepterar gossekärlek under antiken blir nu upprörda över att Sapfo var bisexuell. Sapfo har skrivit nedanstående, underbart erotiska dikt, som fått många, även nutida akademiker att förfasa sig och börja handskas vårdslöst med sanningen. Det framgår klart av det fragment av dikten som finns bevarat att Sapfos åtrå gäller en kvinna, något man till varje pris har försökt att bortförklara.

​

En gudars like tycks mig den mannen

vara som sitter framför dig och nära

intill kan höra din ljuva röst och ditt

underbara skratt

​

som visst får mitt hjärta att bulta i bröstet,

ty när jag ser på dig, om så bara en stund,

blir det omöjligt för mig att tala, min

tunga brister

​

genast löper en fin eld under min hud,

ingenting ser jag med ögonen,

öronen brusar, svetten strömmar, en

skälvning far genom

​

hela min kropp, jag blir grönare än

gräset och det tycks mig som om döden

vore nära, men allt ska man våga

ty även en fattig.

(Översättning av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson.)

​

s.145

Gnosticismen

Nag Hammadi Library,

de förbjudna evangelierna

​

For I am the first and the last.

I am the honoured one and the scorned one.

I am the whore and the holy one.

I am the wife and the virgin.

​

Först sedan de gnostiska evangelierna 1945 av en slump hittades av en bonde i den egyptiska öknen vid Nag Hammadi, har nytt ljus kastats över denna tidiga kristendom som kallats kättersk. I Filippus-evangeliet beskrivs Maria Magdalena som den som står Jesus närmast: ”… och följeslagerska till Frälsaren är Maria Magdalena. Herren älskade Maria mer än alla lärjungarna och han hälsade henne med en kyss på hennes mun många gånger. De övriga lärjungarna blev förolämpade av detta. … De sade till honom: ’Varför älskar du henne mer än oss alla?’ Frälsaren svarade, han sade till dem: ’Varför älskar jag inte er som henne?’”

Och i Frälsarens Dialog heter det att ”hon talade som en kvinna vilken kände till Alltet”.

Gnosticismen hade inte skurit av sina rötter. Traditionen från de gamla mysteriereligionerna levde fortfarande kvar långt in i kristen tid, t.ex. på tempelön Philea i Nilen, där Isis tillbads så sent som på 500-talet. Och i vissa gnostiska evangelier hör man ju tydligt Isis röst som i ”The Thunder: Perfect Mind”.

​

Jag är den ringaktade

och du speglar dig

i mig.

​

Jag är den

du dolt dig för

och du visar dig

för mig.

​

Men när du än

döljer dig

uppenbarar jag mig.

​

Ja, närhelst du

än visar dig

kommer jag

att göra mig osynlig.

​

När du går för att vila

ska du finna mig där

och du ska leva

och du ska inte dö igen.

​

Gnosticismen var kvinnovänlig, den företräder en dyad, en moder−fader, alltså egentligen den matrilineära balansen mellan manligt och kvinnligt, inte olikt det österländska yin och yang. Detta tror jag var avgörande för det hat och det motstånd gnosticismen väckte hos fanatiska anhängare av den ortodoxa grenen av den nya kristna rörelsen som i grunden var kvinnofientlig. De bekämpade de gamla religionernas modersgudinnor, de som redan i Gamla Testamentet smutskastas t.ex. skökorna i Babylon, vilka troligen var prästinnor eller andra kvinnor som deltog i kulten i templen, som vi kan se i den sumeriska myten om Inanna.

...

I det gnostiska Brudkammarmysteriet, känner man igen föreningen av manligt och kvinnligt och balansen mellan Eros och Agape som har sina rötter i hieros gamos, mysteriereligionernas heliga äktenskap.

”Wesley Isenberg, som översatt Filippus-evangeliet från koptiskan, säger i sin inledning (Nag Hammadi Library): ’Enligt denna traktat beror mänsklighetens existentiella sjukdom på isärskiljandet av könen. När Eva avskildes från Adam upphörde deras ursprungliga androgyna helhet. Meningen med Kristus ankomst är att han skall återförena Adam och Eva. På samma sätt som man och hustru förenas i brudgemaket skall återföreningen under Kristus beskydd, ske i brudkammaren. …’”

...

När den ortodoxa grenen av kristendomen segrade rensades evangelier ut och skrevs även om, dvs. förfalskades, som vissa brev från Paulus vars innehåll ibland kom att direkt motsäga Paulus budskap.

Elaine Pagels skriver: ”Vid den tidpunkt då denna utsortering av olika skrifter [till Nya Testamentet] var slutförd, förmodligen cirka år 200 e.Kr., hade praktiskt taget allt kvinnligt bildspråk för Gud försvunnit från den ortodoxa kristna traditionen.”

(”De gnostiska evangelierna” av Elaine Pagels.)

​

s.153

I ljuset av den kvinnliga, matrilineära vägen till gudomen, vilken fått sitt tydligaste uttryck i firandet av hieros gamos, har jag under resans gång mer och mer insett att den asketiska vägen också är patriarkatets väg, något som inte minst gnosticismens och den tidiga ortodoxa kristendomens historia visar.

Det folkliga uttrycket ”madonnan och horan” pekar på den inbyggda konflikten mellan autentisk kärlek och begär i patriarkala kulturer. Den autentiska kärleken behöver inte ens vara monogam över ett livslopp, men den går nödvändigtvis på djupet, medan begäret håller sig på ytan.

Kvinnan är i den autentiska kärleken ett du i den tysk-judiske filosofen Martin Bubers mening, enbart begär gör den andra till ett det, ett utbytbart objekt. Men den erotik som rymmer autentisk kärlek till ett du kanske bär fröet till transcendens? Liksom paradoxalt nog den helt anonyma erotik som helgades genom hieros gamos? Erotiken är ju det enda på denna jord som kan skapa nytt liv, det som de uråldriga mysteriekulturerna helgade i mötet mellan Eros och Agape, fruktbarheten (även i andlig bemärkelse) för människor, djur och växtlighet.

I de matrilineära kulturernas eftersträvade balans mellan kvinnligt och manligt ser jag skötets och månens rytm tillsammans med fallosens. I patriarkatets konflikt, uttryckt i motsättningen mellan ”madonnan och horan”, finns ingen balans och inget autentiskt du. Kvinnan är med Simone de Beauvoirs ord Den Andra likt urbefolkningen i koloniserade länder, ett det.

Har den avkönade och idealiserade antiken uppfunnits av lärda män, som aldrig stigit rakt in i sin egen myt, mött spår av någon levande gudinna eller släppt in något okontrollerat budskap i sina liv? Hur mycket skönhet och visdom har då inte gått förlorad under alla dessa lektioner och föreläsningar för uttråkade ungdomar och studenter? Mytologi, vad angår det oss och våra liv? Att Myten lever djupt i våra egna minnen och drömmar och bär på kunskap om vår egen kärlek och död är det få som nämner eller ens verkar bry sig om. Varför då denna fanatiska censur av uråldriga matrilineära kulturmönster, som den vi fick uppleva i Egypten och på Kreta? Är patriarkatet verkligen så sårbart att det skulle ta skada av att en kvinnlig fil. mag. i arkeologi och religionshistoria i Egypten berättar sanningen om t.ex. de små tempel som kallas mammisi eller att det under antiken förekommit hieros gamos?

Fortfarande används t.ex. ordet tempelprostituerade om de prästinnor som tjänade gudinnan i hennes tempel, något som religionshistorikern och mytologen Mircea Eliade starkt fördömer. Utan att ens ifrågasätta det tar man på sig inte bara sina kristna, asketiskt färgade glasögon, utan även sina eurocentriska, när man betraktar och analyserar främmande och forntida religioner och kulturer.

Den som verkligen hade kännedom om detta var Gunnar Ekelöf, som i dikten Ex Ponte i diktsamlingen ”Strountes” talar om ”Gudinnan, den stora formgiverskan” och uppmanar oss att inte översätta ”ett levande språk till ett dött”.

Kanske måste det till en poet av Gunnar Ekelöfs dimensioner för att man ska våga lyssna till det som kallas ”Dichtung und Wahrheit”. Många är de som läst om hans möten med Gudsmodern, men jag undrar hur många som inser att det inte bara är genial dikt utan även transcendent erfarenhet?

​

​

Vörda din kropps sinnen

och deras kroppars som ger din dess anpart:

Könet, det enda hos dig och hos dem som kan växa

den grodd som gudarna nedlagt

Då skall, kanske, en osjälvisk blomma spira.

​

Ty endast där finns en springa

en spricka i muren:

Pyramus et Thisbe – Philemon och Baucis

Le inte åt den enkla, ens åt den ytliga myten

ty vid det svartaste havet kan den bli din.

(Ur dikten Ex ponte i diktsamlingen ”Strountes” av Gunnar Ekelöf.)