Skuggan under berget,
roman, 1988, Gebers/Norstedts.
(Slutsåld)
En fortsättning på Mandelporten. Efter moderns död står den femtonåriga Anna ensam i livet. De tre första åren blir avgörande, en hemlöshetens odyssé mellan skilda människor och miljöer som får henne att i självförsvar bygga en egen inre värld .... Trettio år senare når oss den vuxna Annas röst från huset på Gotland där hon bor med sin familj. Vid skrivbordet försöker hon besvärja den sorg och övergivenhet som följt henne i alla år. I minnet har hon gång på gång varit tvungen att ta steget över mormoderns tröskel. Det är dagen efter moderns begravning och hon står och väntar på taxin till stationen. Först dä inser hon att mormodern och mostrarna verkligen tänker skicka bort henne.
(Ur baksidestexten till Skuggan under berget.)
Recensioner av Skuggan under berget
”Skuggan under berget kallas en fristående fortsättning, men är egentligen åter en undersökning av det magiska ögonblick då den femtonåriga Anna stiger över tröskeln ut från mormoderns hus och i plötslig insikt ser att ingen finns som är hennes. Ingen finns längre som ser henne som sin. Föräldrarna är döda. Den flicka som stiger ut ur huset är en främling också för sig själv. Mödosamt ska hon undersöka scenens betydelse, främlingskapet, utanförkänslan, den nya identiteten … Som i den förra boken utgår hon från den vuxna Annas reflexioner; tidsplanen förskjuts med den logik som är känslans: varje uppbrott repeterar det första. Så är också den femtonåriga Anna en och densamma som den vuxna ... Hultgren skildrar i en vardaglig och konstlös prosa den spröda kraften i växandet, viljan att freda det område där minnesbilderna råder, att på trots skapa en zon omkring sig, ett tillstånd där trådarna till det förflutna förankrar jaget också vid de döda.” DN, 1988.
Utdrag ur Skuggan under berget
”’Kappan, Anna, kappan, hur många gånger ska jag säga till dig att hänga upp kappan?’
Hon kippar efter andan, tar ett djupt andetag och rösten stiger oroväckande när hon pekar på Annas fötter: ’Går du inte i strumplästen igen? Tror du att du kan bära dig åt hur som helst? Och din garderob ska vi inte tala om.’ Och hon slänger upp garderobsdörren, en sorglig syn med smutstvätt, moderns gamla målarskrin och några skrynkliga teckningar i en enda röra. Katja skriker åt Anna att hon bär sig åt som en bortskämd prinsessa och smäller igen dörren så att det ekar i huset, En ödesdiger tystnad breder ut sig, allt och alla håller andan och det susar i rören. En torr sveda i bröstet, det värker och gör ont. Anna ser fadern i uniform i Ystad, han drar av sig stövlarna, de som hade knäppen ända ner till foten, därför att han hade så höga vrister. Modern i någon blommig klänning i blekblått, ansiktet lite bortvänt i halvskugga, ljuset faller från sidan både intensivt och milt. Och så fadern igen, om och om igen drar han av sig stövlarna, ja, han tar av uniformen för alltid. Solen är borta, det blåser ute och de packar för att flytta. Så hade allt börjat, alla olyckor hade sin upprinnelse i denna händelse.
Och mormodern sitter vid sitt fönster och vänder oändligt långsamt på huvudet, ändå står hon bredvid när Anna tar steget över tröskeln ut på trappan och ser med sina nya avskedsögon som förvandlar världen för ett enda tidlöst ögonblick. Sedan blir allt diffust igen, fläckar av färg flyter för hennes blick, former upplöses, förändras, ingenting blir någonsin som förr och hon ser på långt håll taxin komma och stiger verkligen in i den och far bort, ut i landskapet som plötsligt bara är en kuliss, den fond mot vilken allt detta ohjälpliga utspelar sig som hon inte har makt över. Obönhörligt förs hon vidare ut ur det som hon trodde var hennes, och tiden rör sig i cirklar, accelererar in mot sorgen, aldrig vidrörd och ofattbar utgör den medelpunkten kring vilken allt roterar, djupare och djupare borrar sig något inåt, neråt tills all hjälp blir omöjlig och för sen. Hon vet det inte ens där hon far bort ur sitt landskap med begravningsmiddagens svärta innanför ögonlocken, Utmarkerna, fäladan, ån, Björket och Söderåsens bokskogar som hållpunkter för hennes längtan, världens verkliga centrum.
På kvällen står Katja naken framför den stora spegeln i sitt sovrum, hon är besatt av åldrandets skräck. Bakom dörren står Mika och Mia och fnissar. På himlen vandrar en dramatisk måne, natten fryser på och bromsarna gnisslar när den sista bussen stannar utanför grinden.” ( Sid. 62-63.)
