Mitt författarskap har som många andras vuxit ur erfarenheter av förlust. Jag förlorade hem och föräldrar redan som barn. Min mor var målarinna vilket tidigt präglade min känsla för bild, men väckte samtidigt en stark längtan efter språkets förlösande uttryck för sorgen, då tystnad och tabu på den tiden ännu mer än nu omgav olycka, sjukdom och utanförskap. När jag var tio år dog min far och under två år målade inte min mor utan började skriva istället. Ur dessa erfarenheter sprang också intresset för myten och de olika kulturmönster som präglar en människas tillblivelse. Med min mor fick jag under 50-talet företa flera stipendieresor till utlandet. Kanske påverkade det också mitt val av social­antropologi som huvudämne på universitetet.

 

Men först när jag efter vidare studier i etnologi och konstvetenskap lämnat den akademiska världen och en tid arbetade på Etnografiska Museet upptäckte jag den indianska världens rikedom och då framför allt deras myter och världsbild, som jag upplevde som en hemkomst. Kort därefter började jag med min familj ett nytt liv i en gammal skola på Gotlands landsbygd. Då påbörjade jag arbetet med antologin Livets Väg, en bok om hopi-indianerna som kom ut 1977 (Gebers/Norstedts) och har sålt i tre upplagor. I den har jag velat ge en helhetsbild av ett folk, något som jag saknade på universitetet. Livets Väg består av översättningar ur olika autentiska källor om eller av hopi, egna texter och kommentarer, förord samt efterord om hopis språk. Under årens lopp har jag fått ett starkt gensvar framför allt från ungdomar som söker en alternativ världsbild och religion inte minst när det gäller människans förhållande till naturen.

 

I min forskning efter en obegriplig och alltför tidigt förlorad barndom började jag nu ett sju år långt arbete med att i romanform berätta om åren fram till min mors död, då jag var femton år. Jag hade kvar min mors dagbok från åren före och efter min fars död samt andra anteckningar, skisser och brev. Jag låter därför också moderns röst komma till tals. Men först när jag lyssnade till min egen upplevelse av ett evigt nu, att det som hänt fortsätter att hända, förmådde jag genom att bryta upp berättelsen i flera tidsplan, fullborda min roman Mandelporten. Jag hade då också vävt in Popol Vuh, quiché-maya-indianernas heliga bok, som jag samtidigt översatte till svenska (Gebers, 1983). Den är en av de få indianska urkunder som räddats till eftervärlden. I den indianska världen har man just en sådan tidsuppfattning som jag använt mig av. I hopis språk finns t ex ingen verbform för förfluten tid.

 

Skuggan under berget utgör en direkt fortsättning på Mandelporten. Den femtonåriga Anna står nu ensam i livet. Ingen i hennes mors stora släkt i Skåne vill träda in som ställföreträdande förälder. Hon måste försöka överleva av egen kraft och upptäcker då att andra hittills främmande människor sträcker ut hjälpande händer. En fjorton år äldre konstnär blir hennes beskyddare och uppmuntrar henne att skriva. Vid arton års ålder tar hon studenten och bryter efter svåra konflikter med sin släkt.

 

Den tredje delen i trilogin Ragnars bok (print on demand i samarbete med Podium 2001) återger i inre monologer faderns röst under hans sex sista år. Det är även en berättelse om en fars förhållande till sin dotter under för honom själv mycket svåra förhållanden. En händelse i krigets slutskede – han var officer – dömer honom till arrest och han begär avsked. Men under dessa händelser löper som en röd tråd den vardagsfascism som stöter ut människor på andra grunder.

 

Under arbetet med Skuggan under berget fick jag ett SIDA-stipendium för forskning vid Wheelwright Museum of the American Indian i Santa Fe, New Mexico. Ett museum som specialiserat sig på navaho-indianernas kultur och då framför allt på deras sandmålningar, sånger och myter som ännu förekommer i stora ceremonier för att bota sjukdomar. Varje ceremoni och sångcykel har sitt upphov i en speciell myt. Och tar minst sju år för en medicinman att lära sig felfritt. Navahos kultur är mycket komplex då den utgör en sammansmältning av deras schamanistiska arv från norra Kanada, som de utvandrade från under 1200-talet för att så småningom bosätta sig i Arizona där de lärde sig bl a sandmålning från de omgivande pueblo-folken (varav hopi är ett). Min forskning resulterade i boken Långt-Liv-i-Lycka som innehåller texter och färgbilder ur fyra av de 11 ceremonier som ännu var i bruk, samt förord och kommentarer som leder läsaren in i en mycket annorlunda och spännande värld (Norstedts, 1992). Bilderna ställdes också ut på en utställning vid Etnografiska Museet. 1995 gav jag ut den första översättningen i sin helhet på svenska av en av världens äldsta bevarade modersmyter, om den sumeriska gudinnan Inanna, översatt från kilskrift på lertavlor av S. N. Kramer och bearbetad till modern engelska av folkloristen Diane Wolkstein (Inanna, Himlens och Jordens drottning, Trevi).

 

År 2001 gav jag ut på print on demand, i samarbete med Podium, Från andra sidan floden, två diktsviter där den första skrevs redan sommaren 1989 sam­tidigt som jag översatte navaho-indianernas sånger och besvärjelser. Den har tillkommit ur en stark upplevelse av förlust. Vi hade sålt vårt hus på Gotland, ett hus som i mina drömmar och upplevelser smält samman med min mormors gård i Skåne, centrum i min barndom som jag beskrivit i en dikt i den andra diktsviten, som jag skrev under 90-talet. Mottot för de två diktsviterna har jag tagit från Inanna. De handlar om ned- och uppstigandets nödvändighet, sanningen och den erotiska kärleken.