Mandelporten,
roman, 1985, Gebers/Norstedts.
(Slutsåld)
Sorgen är det prisma i vilket alla skeenden bryts och färgas, tiden förskjuts och kretsar runt moderns död. Vi får följa Anna och de människor som omger henne under barndomen, men det är genom moderns dagboksanteckningar och tankar som dessa öden får djup och spännvidd. Så träder det förflutna fram i ett nytt ljus och uppenbarar en värld som inte bara rymmer förtvivlan och utsatthet, utan också kärlek och skönhet, moderns trofasthet mot konsten och det inre nödtvångets svåra väg. Det andliga arv som nu hjälper Anna att komma tillrätta med sitt liv (ur baksidestexten till Mandelporten).
Recensioner av Mandelporten
”Hultgren låter samma episoder återkomma gång på gång, hon låter dem förskjutas något och uppnår därigenom större förtätning, större djup. Hos Hultgren finns en ... ovanlig säkerhet i människo- och naturgestaltningen. Hon förmår levandegöra känslotillstånd och stämningar och i synnerhet i sin beskrivning av hur den unga Anna upplever sin omvärld visar hon prov på en djupborrande osentimental inlevelseförmåga. Hennes språk är skirt och vackert som sutte man i solljus filtrerat genom björklöv.” (Mandelporten) DN, 1985.
”Jag tycker mycket om debutromanen Mandelporten … På lågmäld prosa i direkta, ganska korta men mycket färgstarka och doftrika minnesbilder visas skärvor ur verklighet, liv och dröm upp och bildar så småningom ett mönster, som kan sägas innebära både uppgörelse och försoning .... Mandelporten handlar med andra ord om liv och död, om konvention och äkta livskänsla, om konsten och det fria skapandet, om att söka sig fram till en livshållning och det är i det motivvalet som romanen har sin styrka.” (Mandelporten) Nerikes Allehanda, 1985.
”Mandelporten är en liten minnesvård, ett litet monument över sorgen, saknaden, tystnaden, men även en sten rest över stunder av lycka och varm kärlek. Gunilla Hultgren skriver varsamt, eftertänksamt och vackert. Ett slags mediterande, ett stillsamt begrundande av livet, ett lågmält filosoferande över föräldrarna och sin egen plats i sammanhanget. En resa genom sfärerna, utom dimensionerna mot sin tillhörighet, sitt hem, sin del av skapelsen.”
Sundsvalls Tidning, 1985.
Utdrag ur Mandelporten
”När våren kommer är modern fortfarande överväldigad av sorg, och det starka vårljuset, som hon älskade förr är henne en plåga. Gång på gång skriver hon dagbok att hon inte riktigt sett fadern medan han levde, att hon underskattat honom som hon älskade. Hon tycker att han varit den som sett på dem med kärlekens ögon, bortom all kritik, att han lagt hela sitt liv för deras fötter, men att hon inte förstått det oerhörda i en sådan gåva. Hon har helt slutat måla, ja hon skriver till och med negativt om färgen, som en berusning som lämnar en dålig eftersmak. På mer än ett år rör hon inte färgerna, utan skriver istället, en bön om nåd och förbarmande inför den ständigt pågående rättegången. ’Förr såg jag färger överallt. Det vita var ej vitt, det skimrade i violett, i gult, i grönt och blått, som marmorn i Carrara, som elfenben, som jade, som hav, det var ett enda sagoslott.’
Men nu har världen slocknat och blivit grå. och hon tycker att det var Ragnar som hållit i trollspöet, själv förmår hon ingenting. Det var för honom hon målade på den tiden, då hon ännu inte kände ’mörkret därnere’.
Sorgen väcker en häftig längtan tillbaka till landet, till fria marker, hav och skog, staden har blivit henne för hård. Hennes relation till Ragnar utvecklas och förändras. En nära vän säger: ’Ragnar var ett vittnesbörd om kärleken.’ Och hon ser ett nytt ljus. Som en människa som lidit så att han blivit ödmjuk och insett att ingenting i världen är väsentligt utom kärleken. Hon undrar om han inte förstått kärlekens hemlighet och undfått en nådegåva som hon bara anar.
Hade fadern rentav skämt bort dem? Och sedan blev de utlämnade åt varandra i tystnaden. Modern frågar sig i dagboken varför hon aldrig förstått att livet fanns i det som är nära, det som man har alldeles framför ögonen? ’Varför tror vi alltid att det som ligger fjärran är målet, att det är stort och värt vår kamp? Vi måste se Medelhavet, olivträd, mimosa, Matisses kapell. l det näraliggande, i det man har framför ögonen, där är undret, där är livet. Fly aldrig undan, för då blir du rolös.” (Sid. 129-130.)
